Tävlingen
Ja, vad säger man? Jag vet inte faktiskt. Ärligt talat så känner jag mig lite uppgiven. Men hur som helst..
\nKlockan 05.10 ringde klockan. Jättekul när man inte kunnat somna och sedan vaknat ett antal gånger under första delen av natten. Kändes som att jag precis hade hittat ro när det var dags att gå upp. Men sedan gick morgonen i stallet bra! Cato och Diesel skulle åka tillsammans. In i ridhuset med släpet och stänga porten om Cato. Ca fem minuter senare öppnas den. Min första tanke var att det hade hänt nåt, inte att Cato faktiskt hade gått in i släpet. Men det hade han. Fem minuter senare var även Diesel inne. Vilken lättnad. Crescendo gick rakt in i lastbilen och så var vi iväg.
\nDet var ett något körigt schema under dagen med många starter från oss och ibland väldigt tätt. Men tack vare lite planering och några snälla föräldrar så gick det bra.
\nDet blåste rätt mycket, men inne i ridhuset var det väldigt varmt. Inte kul när man hatar att svettas och extra okul när man ska ha dräkt på sig.
Efter grunden var jag som vanligt inte nöjd. Cato klev lite åt sidan så jag höll på att glida av i fanan. Resten var väl rätt stabilt, men definitivt inte så bra som jag kan.
Vi var alla väldigt nervösa före küren med tanke på hur det gick sist. På ett sätt kan man väl säga att det gick lika dåligt. Men den här gången hanterade vi dett mycket bättre. Vi jobbade oss igenom alla övningar vi valde att köra och tog bort några för att det inte kändes riktigt säkert när Cato gick ojämnt. Allt tar lite för lång tid och vi får kämpa väldigt mycket.
Sedan var det bara hemfärden då.. Lastbilen fick punktering på motorvägen. Tur att det var med Crescendo. (Igen!) Både Cato och Diesel vägrade att gå in i släpet. Ibland känns det verkligen som att vi tar ett steg framåt och två bakåt.
