Storstad
Nu har jag varit i Stockholm fem gånger i april. Något form av rekord. Varje gång jag kommer dit tänker jag att jag nog inte skulle kunna bo där. Det är för mycket folk. Och även om jag bor i Sveriges fjärde största stad så känner jag mig som kusinen från landet. Kanske allra mest där jag nu har tillbringat flera kvällar. Östermalm.
I fredags hamnade jag i en rätt lång kö. Vi stod där och såg människa efter människa gå förbi alla för att de stod på listan. För att de känner rätt personer. Varför kan man inte tala om för oss som står och väntar att vi inte kommer att komma in? Det är för fullt och vi spar plats till de som står på listan. Minst femton personer gick ut men ingen i kön fick komma in. Igår fick jag på nåder komma in strax efter sju. Annars var det fullt. För att jag var själv. Ändå fylldes det på med mer folk hela tiden.
Igår var första gången som de inte visade in nån precis innan det började att ställa sig rakt framför. Någon som inte köat alls, som inte stått och väntat i flera timmar. Gulligt. Däremot började spelningen 45 min efter utsatt ca-tid. Det var så sent att de bad om ursäkt. Men "eftersom det är sista kvällen ville vi hålla lite på det". Really? Tror inte att nån av alla de som stod i bar-delen hade särskilt trevligt. Helt smockat, asvarmt och jättehög musik så att man knappt kunde prata.
Jag kommer aldrig att förstå det. Hierarkin. Pengarna. Tjenis-filosofin. Jag skulle säkert älska att få gå före i kön. Men det blir alltid på bekostnad av någon annan. Och ställa mig rakt framför, det skulle jag i alla fall inte göra.
Jag har också lärt mig vilket världens värsta jobb är. Att vara servitris på en restaurang där de spelar så hög musik att man knappt hör vad folk beställer. Och på detta trängas bland alla som vill försöka få en skymt av spelningen.
Nu blev det här inget positivt. Var tvungen att skriva av mig lite frustration. På Instagram får man in stället ta del av glädjen.
