miksiflod.blogg.se

Nu är det snart en vecka sedan tävlingen i Flyinge tog slut. Tävlingen vi laddat för så länge. Tävlingen som jag knappt ville åka på längre för att jag bara var stressad. Är sämst på att planera och fixa, speciellt när det gäller fler än mig själv. En gång hade jag bokat boende för två lag. På vägen dit säger husägaren att vi inte får bo där. Fortfarande ett stort trauma och jag vill aldrig mer vara ansvarig för nåt viktigt. (Vi fick tillslut bo där ändå.)

Vi skulle åka med hästarna mitt på dagen på onsdagen. Självklart ville Cato absolut inte gå in, när vi redan var sena. Det resulterade i att vi kom till Stockholm exakt sämsta tiden. Sen ankomst till tävlingsplatsen, men hästarna var jättesnälla. 

Filippa och Nora skulle tävla individuellt på Cato för att han skulle få komma in på banan innan laget skulle köra. Jag var nästan tårögd efter deras grund. Hästen gick så fint och tjejerna körde superbra. 
När det tillslut var lagets tur att köra grund på lördagen gick han också bra. Kanske inte riktigt lika bra. Han sackade lite på ett ställe på volten, och där lyckades vi alla göra stående. Så det var nog ingen av oss som stod så bra. Jag var ändå nöjd, konstigt nog. Men det var så skönt att vara lugn inne på banan. 

Küren var samma eftermiddag, så det var bara att stajla om sig inför nästa runda. Den här gången gick Cato inte lika bra, men det var ändå vår bästa kür det här året. Vi behövde inte välja bort något för att det kändes osäkert och vi jobbade oss igenom (nästan) hela küren. Vi hann inte riktigt på slutet, utan fick skynda oss av. 
Sista dagen var det en ny tävling, Nations cup, och vi var in i det sista osäkra på om vi skulle få starta. Man tävlar tillsammans i lag om ett lag och två individuella. Eftersom vi kunde låna ut Diesel så fick vi tillslut ihop ett lag. Tyvärr gick det inte som vi ville. Vi var först ut. Jasmine körde först på Diesel. Diesel valde rätt tillfälle att imponera. Kul! Efter Diesel var det Sandras tur på Dynamite. Cato fick då komma in i ridhuset samtidigt som Diesel gick ut. Ingen bra kombo. Cato var stressad precis utanför tävlingsbanan och Dyno insåg att det stod något nytt inne på tävlingsbanan. Utanför volten hade de ställt en liten anordning där man skulle ställa sig direkt efter att man hade tävlat för att få sina poäng. Kiss and cry-hörnan. Den var tydligen väldigt läskig. Tyckte typ alla hästar. Särskilt Cato. Innan vi hade hoppat upp och börjat küren insåg jag att det här kommer bli en sån kür där vi får ta bort saker. 

Vi började också küren med att ramla av. Filippa var uppe på hästen och när jag skulle hoppa upp framför henne är jag väldigt intelligent och hoppar precis där Cato går in på volten. Jag var förmodligen också nervös för att jag inte skulle komma upp och det var precis det som hände. På vägen upp fastnar jag i Filippas ben och verkligen skjuter henne av hästen. Och jag dråsar ner samma väg jag kom. Hästen är tom och vi måste bestämma hur vi går vidare. Väldigt stressigt, men vi löser situationen. Cato fortsätter att titta på Kiss and cry-hörnan varje varv. Jag förstår inte ens hur det är möjligt. Efter fyra minuter borde man inse att den inte kommer att äta upp en. Men nej. 

Vi jobbar oss igenom küren tillsammans. Tar bort typ alla treövningar. Inför sista blocket när jag lyfter Irma känns det ändå okej. Vi har kört det förut när Cato inte går bra. Och även om vi inte klarar alla övningar känner jag mig så pass stabil och lugn att jag kan avbryta en övning och ta ner Irma på ett säkert sätt. Men då får Kiss and cry-hörnan huggtänder och Cato gör nåt han aldrig har gjort förut när vi har kört kür. Han rusar iväg och hoppar åt sidan. Först tänker jag att det är tur att jag i alla fall inte har fastat med nån fot i handtaget. Sen tänker jag att det här kommer att göra ont. Och sen landar jag på rygg i det rätt hårda ridhuset. Det gör ont. Det gör jävligt ont. Men jag sätter mig upp så att ingen ska tro att jag har brutit något. Jag måste dock sitta kvar ett tag och samla mig. Irma är också mörbultad, men efter omständigeheterna har det gått bra. 

Vi bockar och jag haltar ut. Ena sidan av ländryggen och övre delen av rumpan har tagit smällen. Sedan ska vi stå där i kiss and cry-hörnan och vänta på poängen. Och den här gången är det verkligen cry-hörna. Jag står där och storgrinar under hela tiden. Besvikelsen i kombination med smärtan och förmodligen ett adrenalinpåslag gör att jag inte kan sluta gråta. Medan alla sitter och tittar på.

Efter en evighet får vi äntligen gå där ifrån. Ambulanskillarna (som är på plats under hela tävlingen) kommer direkt fram och frågar hur det är. (alltså hallå, mitt favorityrke. Så coola) Jag har inte ont över ryggraden eller nacken. Så jag ber om en kylpåse och tittar sedan på resten av tävlingen. Vilket inte var så kul eftersom alla hästar mer eller mindre var rädda för samma sak. De flesta samlades sig dock efter ett tag. 

Så tävlingen började verkligen på topp och slutade typ längst ner på botten. Det var en upplevelse att åka hem också. Kunde knappt ta mig ur bilen när jag suttit still så länge. :P Nu är det väldigt mycket bättre. Vilket också är ett litet problem eftersom jag ibland glömmer bort att jag har ont, och sedan påminns jag väldigt väl när jag rör mig för hastigt. Men förhoppningsvis är det över snart. Ska till sjukgymnasten nästa vecka för att kolla läget.