Cato


Jag är helt utmattad. Både idag och igår. Dessutom har jag typ huvudvärk. Jag som aldrig har ont i huvudet. Jag tror att det är för att jag försöker att inte känna och inte tänka. Jag har gråtit, men jag har också inte gråtit. Så därför tänkte jag nu försöka ta tag i att skriva av mig lite känslor. 
I måndags fick jag ett telefonsamtal 08.30. Jag blev så förvånad av att det ringde så först råkade jag trycka bort samtalet. Ändå slog det mig inte att det kunde vara något dåligt. Men att få ett telefonsamtal när någon gråter i andra änden, det är inte roligt. 
Cato, min älskade Cato, hade brutit benet i hagen och fick avlivas på plats. Den där totalt oföberedda chocken har jag nog bara varit med om en gång förut. Jag satt inne på kontoret och försökte gråta tyst. Tänk att en häst kan ta med sig en bit av ens hjärta och lämna ett så vasst och taggigt hål. 
Sista gången jag körde voltige på honom var SM förra året. Sen har jag tänkt att jag ska träna på honom någon gång, bara för att det är kul. Men jag ville vänta till efter vintern, så det blir så där härligt. Sedan blir det tävlingssäsong och man vill inte be om tid från de som ska tävla. Och nu är det försent. Man tror aldrig att det ska vara försent. Men ibland blir det försent och då gör det så jävla ont. 
Jag ville inte åka till Ermelo för att jag trodde att det skulle vara för jobbigt att åka dit med mitt gamla lag utan att få tävla. Men om... Om jag hade vetat. Mitt hjärta växte så mycket när jag fick se hans poäng från Ermelo. Äntligen visade han vad han kunde. Och äntligen var det en domare som förstod vad han kunde. Jag har aldrig suttit på en häst som är bättre anpassad för voltige än Cato. Vilket såklart gjorde att det var extra frustrerande när han inte gick bra på tävling. Men det skapar ett speciellt band när man måste kämpa så mycket tillsammans. Herre gud vad arg jag har varit på honom. För att han inte kan stå still när man ska stretcha benen. Och för att det räcker med en tillsägelse från Andrea så står han still. Arg för att han inte går in i transporten. Arg för att han inte kan stå still när man borstar. Jag har varit så förbannad. Men jag har också älskat honom av hela mitt hjärta. 
Jag kommer att sakna att komma till stallet och se honom stå där vid grinden. Nyfiken, glad, förväntansfull. Jag kommer att sakna att gå ut i hagen och ropa på honom för att få se ett glatt huvud kika fram bakom vindskyddet. Jag kan inte med ord beskriva hur varm i kroppen jag blev av den där blicken. Jag saknar hans mule som var den finaste och mjukaste. Och snedaste. Jag saknar att sitta på hans runda rygg. Jag saknar att göra svingar och jag saknar att göra kür. Kanske kommer jag till och med att sakna att stretcha hans ben. Då var han i alla fall här. 
Jag önskar att jag fick säga hej då. Pussa honom på mulen och klia honom lite i örat. Fy fan vad jag önskar det.