miksiflod.blogg.se

Jag har tränat voltige sjukt länge. Typ 20 år. När jag var yngre och lite mer nybörjare ville jag sluta några gånger, men eftersom jag hade några av mina närmsta vänner i samma lag så gjorde jag inte det. Vilket jag är väldigt glad över. För sen blev det en livsstil. När jag började var klubben rätt stor. Och det fanns en idiotisk regel att man inte fick vara över arton år för att få tävla i lag. Som tur var ändrades det. Men kvar i klubben var tillslut ett lag utan häst. Jag fattar inte att vi inte gav upp. Vi lånade häst för att kunna tävla. Utom tävlan. Jag vet inte hur många hästar vi testade utan att det funkade. Hur många år höll vi på? Men tillslut hittade vi Castell. En väldigt fin häst, men som kanske inte var den bästa kombon med oss. Han var lite för känslig och vi var kanske egentligen inte tillräckligt bra för att träna upp en sådan häst. Men vi lärde oss att anpassa oss efter hästen.

Sedan kom Crescendo och Linda in i våra liv. Svårt att tro nu, men Crescendo var ingen voltigestjärna från start. ;) Men han lärde sig och vi utvecklades. 2011 tog vi vår första SM-medalj på hemmaplan. Det var nog sista året man kan säga att vi var det där laget som tränat så länge tillsammans. Utan häst, med häst utan ridhus i snöfall, i ett halvfärdigt ridhus med betongkanter så vi fick stå och vakta ifall nån skulle ramla av. Men nu rullade det på.

2012 gjorde vi får första internationella tävling. Då var vi tre kvar i laget från de där åren utan häst. 

2014 är nog mitt bästa voltigeår, om man ser till upplevelserna. Det började inte så bra med en dålig tävling i Ermelo, Holland. Men vi tog revansch i Krumke, Tyskland. Sedan fick vi tävla i Aachen för andra gången. Helt otroligt. 

På NM tog vi vår första medalj, ett brons, och även ett silver på SM. Och på det avslutade vi året med kanske det allra bästa. Uppträda på Sweden international horse show i Friends arena. Känns fortfarande lite overkligt. 

2015 tog vi en paus från lag. Vilket för mig var välbehövligt. 2016 hade jag nya krafter för en satsning och det kändes verkligen som vårt år. Ermelo gick inte så bra, vi var inte riktigt redo och hade inte hunnit träna ihop oss ordentligt med den nya lagsammansättningen. Men till Flyinge var vi så taggade. Det kändes som att allt satt. Och med oss hade vi vår fina Lex. Men efter grunden var Lex halt och vi fick bryta tävlingen. Ett väldigt hårt slag. 

Efter det blev uppladdningen till SM väldigt jobbig. Vi visste inte om vi skulle kunna starta och kunde inte alls träna som vi ville, och behövde. Men Lex tog sig tillbaka och vi fick tävla. Dock en ganska dålig tävling, vilket var extra tråkigt på hemmaplan. 

2017 bekantade vi oss med Cato. Han gick bättre och bättre på tävling, men det var ändå frustrerande eftersom vi visste att han kunde så mycket mer. SM blev på det stora hela en väldigt bra tävling och jag tog tillsammans med laget mitt tredje silver. 

Förutom tävlingarna har vi fått åka på läger och träna för de bästa i världen. Så tacksam och så glad över det. 

Det här året har varit riktigt kämpigt. Vi har flugit av hästen till höger och vänster både på träning och tävling, för att vi testat nya grejer och positioner. 

Om Cato gick bättre och bättre förra året på tävling så har det nästan känts tvärt om det här året. Vi miljötränar hemma och åker iväg. Men det är svårt när det är själva tävlingsmomentet han inte klarar. Åka på uppvisning är inga problem. 

Flyinge avslutades med att vi flög av för att Cato blev rädd. Mellan Flyinge och SM hade vi sedan ingen tävling, vilket gjorde att det var fruktansvärt nervöst. Hur skulle han reagera den här gången? 

Första küren var jobbig. Han gick inte katastrof, men när man är nervös för hur hästen ska gå och märker att han går in på samma ställe på volten varje varv då känns det skakigt. Jag bröt ihop lite.

På uppvärmningen inför andra küren ramlade vi av. Inte alls pga hästen, men det var verkligen inte vad vi behövde. På riktigt?! Kan vi aldrig få ha lite flyt?

Jag ville verkligen inte springa in på banan. Det är inte kul att känna så på ett SM. Det är ju det roligaste som finns. Och så vill man inte att ens lagkamrater ska veta om det, som kanske känner samma sak men som gör allt för att hålla ihop det. 

Innan jag och Filippa hoppade upp såg man på en gång att det var en annan häst. Vi kunde köra nästan hela küren så som vi faktiskt hade tränat på den. Känslan att hoppa av hästen när küren var klar och vi äntligen hade fått göra det tillsammans var så himla bra. Glad och lättad. Och jag fick köra min favoritövning som alltid varit så stabil men som jag blev rädd för efter Flyinge. 

Jag är inte redo för att sluta träna voltige men jag har gjort det. Jag hoppas att jag blir redo snart.