Ted
Ikväll var jag på Ted - för kärlekens skull. Jag var rädd att jag hade för höga förväntningar. Dels för att jag älskar Ted Gärdestads musik men även för att jag älskar Adam Pålsson som spelar Ted. Det brukar ju ofta vara rätt dåligt med höga förväntningar. Men inte den här gången.
Första halvtimmen av filmen satt jag med gådhud, sista halvtimmen med tårar i ögonen. Detta blandat med skratt och en taggig klump i magen.
Adam var helt suverän som Ted. Uppenbarligen så kände jag inte Ted, men ändå. Det blev så fint. Lyckoruset när man känner att man bara måste skapa för att annars så försvinner det, de små finurliga leendena för att mamma är så fin och pappa är så knäpp, rädslan över att allt känns alldeles för mycket, kärleken till livet, paniken över att livet känns alldeles för stort och snabbt. Allt det och mycket mer som går rakt in.
Peter Viitanen är också otroligt bra som Kenneth Gärdestad. Kenneth, som jag såg i Så mycket bättre när Ted hyllades, och då gjorde ett oerhört starkt intryck på mig.
Jag läste att Kenneth ville att filmen skulle göras för att man skulle få en bättre inblick i Teds liv, inte bara hans musik. Och att man på så sätt även kan hjälpa andra som mår dåligt. Självklart känns det lite trist att dottern däremot inte ville att filmen skulle göras. Men jag tycker att man har gjort det oerhört fint och respektfullt.
Kanske skulle det bli ännu lite bättre om man hade haft lite mer koll på alla personer runt omkring Ted i musikvärlden. Det är väldigt många välkända namn som dyker upp och jag hade gärna vetat lite mer på förhand.
